söndag 2 oktober 2011

Vår älskade lilla flicka!!

Det som inte får hända har hänt...men lyckligtvis slutade det lyckligt. Lycka rusar i hela min kropp tillsammans med skuld, ånger och skam. Lycka att min lilla flicka lever och skuld för det som hände och tanken över hur det hade kunnat sluta.

Det var i fredags eftermiddag det hände, jag, Joel och Meja-Lisa var i trädgården och grejade. Meja-Lisa är borta för en kort stund och Joel hittar henne i vår trädgårdsdamm. Skriket som Joel skriker och synen när Joel håller en genomvåt och kritvit Meja-Lisa skär fortfarande i min kropp, det är fastetsat i mitt huvud och jag får illamåendekänslor när bilderna dyker upp. Och dyker upp gör de ofta även om det är mer och mer sällan.

Vi ringer ambulans och tiden innan de kommer känns som en evighet men i själva verket handlar det om 5 minuter. Meja-Lisa försvinner bort hela tiden, jag springer in, samtidigt som jag skriker hennes namn och ruskar lätt på henne så försöker jag få av hennes våta kläder. Jag vill ju bara få henne varm, men samtidigt vill jag hålla henne vaken. Joel pratar hela tiden med 112 och talar om vad vi ska göra osv. Jag skriker hennes namn och gråter floder.

Ambulansen är på plats, Mejjis vaknar till men ligger bara på sängen och stirrar på oss, men hon följer ambulanskillarna med blicken, det är bra säger dom. De kollar så att allt är bra med henne, lungkapacitet, syreupptagningsförmåga och puls. Allt är som det ska så vi packar snabbt i hop lite grejer för att följa med ambulansen till akuten i Västerås.

Joel får åka efter i vår bil, en bilresa som Joel inte önskar sin värsta fiende. Han har ingen aning om hur det går för oss i ambulansen samtidigt som tankarna och gråten väller över.

Mejjis somnar och sover så gott som hela vägen till Västerås samtidigt är hon kopplad till maskiner som visar att allt är som det ska.

Akutmottagning, undersökningar, vidare till barnkliniken, röntgen, tilbaka till barnklininken avdelning 64 där vi ska tillbringa det närmaste dygnet (om allt skulle gå bra, och det gjorde det).
Meja-Lisa blir undersökt en gång i halvtimmen till en början och sen övergår det till en gång i timmen.

Hon sover mycket (det var ju den tiden på dygnet) men blir väckt för kontroller med jämna mellanrum. På kvällen får hon feber och de befarar lunginflamation. De kopplar till antibiotika för säkerhets skull. Röntgenbilderna visar inte lunginflamation.

Mejjis sover och sover, Jag och Joel lyckas sova en del också. Vi tar oss igenom natten med jämna kontroller och en ständig oro men också med en del sömn. Febern försvinner.

Strax innan 06.00 på lördag morgon vaknar vår lilla flicka som sovit mellan oss hela natten. Vi känner igen henne, det är vår lilla flicka. En lycka sprider sig i våra kroppar, en obeskrivlig känsla.

Hon tittar och blir irriterad på alla sladdar, slangar och bandage. Vi kopplar bort henne från maskinen som mäter syreupptagningen i blodet samt pulsen. Hon vill ner på golvet, hon säger TITTA och pekar på leksaker som står i fönstret. Vi ler, jag gråter en skvätt, vi njuter.

Dags för frukost och Mejjis äter med god aptit, Joel och hon går till lekrummet. Dockan och dockvagnen blir snabbt en favorit. Hon kör korridoren fram och tillbaka....jag bara ler.

Vi väntar på ronden, vi väntar på dommen.
Doktorn kommer, hon meddelar att allt är som det ska med vår lilla Mejjis. Ingen lunginflamation men vi ska  fortsätta med antbiotika i tio dagar för säkerhets skull, hon har inte haft någon syrebrist, hon har ingen feber. Vi får åka hem!! Och känslan i våra kroppar är enorm, lycka, lycka och åter lycka.

I dag, söndag, har vi blivit utskrivna via telefon, nu har vi inte permis längre, nu är vi fria!!
Antibiotika i tio dagar samt jämna kontroller med tempen annars så ska vi leva på som innan.

Men som innan blir det nog aldrig, tanken om hur det hade kunnat gått är så stark, jag hoppas den avtar med tiden men just nu är den hemsk. Men ju mer jag ser av min flicka, när jag tittar på henne och ser att hon leker och tokar sig precis som vanligt, ju mer njuter jag och ju mer tacksamhet känner jag.

Hon lever, hon är här hemma hos oss, hon leker och hon skrattar. Det är helt fantastiskt!!

Ingenting betyder nåt, bara att hon är här hos oss!!


Vi älskar dig Meja-Lisa och att du finns här hos oss betyder ALLT!!

Så här får man toka sig, det spelar ingen roll längre;)

3 kommentarer:

  1. Åh herre gud. Jag gråter floder och ska gå upp och pussa på min dotter som sover sött. Nej det här önskar man ju ingen!!!

    Är så otroligt glad att allt gick bra och att Meja-Lisa mår bra och att ni nu får tid att samla er efter detta. Söta lilla Meja-Lisa.
    Kram Fia

    SvaraRadera
  2. Fina lilla tokan, så glad att allt gick bra och ni är hemma och myser nu.

    Gråter igen när jag läser, det är ju så overkligt.

    Många kramar till er <3

    Kram Sandra

    SvaraRadera
  3. Men fy så hemskt de måste ha varit :-( Tårarna rinner och jag tittar på Ebba o känner otrolig tacksamhet att hon finns hos oss och är frisk.
    Vilken tur att de fick ett gott slut :-) Stor kram från oss

    SvaraRadera